Jag växte upp i Sandviken. När man pratar med folk och Sandviken tas upp så brukar alltid bandy och verktyg komma på tal. Bandy eftersom SAIK är ett av Sveriges bästa bandylag och verktyg eftersom Sandvik har sitt ursprung, huvudkontor och en stor del av produktionen i Sandviken. Det jag tycker är lite tråkigt med det är att jag inte är ett dugg intresserad av bandy. Så jag har väldigt lite koll på det. Sen har jag inget större intresse av verktyg eller teknik heller. Men Sandviken är ju inte bara bandy och verktyg.
För att vara mer specifik så var det i Lövbacken som jag växte upp. Det är ett litet bostadsområde någon kilometer utanför Sandviken. När jag flyttade in där kommer jag ihåg att huset var grönt, vilket var min favoritfärg. 
Men husets målades ganska snart om till ljusblått vilket det har fortsatt att vara. Det var i Lövabacken, runt mitt hus och de omgivande skogarna, jag strosade omkring mycket i unga år. Ja, faktiskt större delen av min uppväxt. Jag gillar Lövbacken. Kanske inte lika mycket nu som då. Men jag är glad att jag hade möjligheten att växa upp där.Jag var en skötsam liten kille som tyckte om att leka mycket utomhus. Ett stort intresse var att bygga kojor i skogen men jag brukade också läsa sånna där ungdomsböcker innan jag somnade. I det blåa huset växte jag upp med med min familj, vilken bestod av mamma, pappa och lillsyrran.
Jag kunde dock inte läsa innan jag började skolan så jag antar att jag gick händelserna lite i förväg här ovan. För när jag var sex år började jag på Murgårdsskolan. Jag hörde något om att det hade funnits en skola i Östanå som jag skulle ha gått på egentligen men den brann ner. Så istället hamnade jag på Murgårdsskolan och på den skolan gick jag under hela min grundskoleutbildning.
Första gången jag besökte skolan tyckte jag att den var en häftig byggnad. Men samtidigt var jag lite orolig. Saken blev inte bättre av att det var en elev som hade tagit sitt liv genom att hoppa från skolans tak alldeles innan vi var där, den där första gången. Jag kommer ihåg blommorna som låg på asfalten. Jag tyckte hur som helst om skolan väldigt mycket under de första åren. Jag tyckte att det var fantastiskt roligt att lära mig saker som jag dessutom hade nytta av. Det var till och med så att jag stannade kvar vissa dager under lågstadiet även fast jag egentligen skulle gå hem. Men den entusiasmen kom att lägga sig under årens gång. Fast skolan bestod ju inte bara av att läsa sig saker och sitta på lektioner. Det kom ju att bli den första stora identitetsskapande tiden som jag kommer ihåg i mitt liv. Jag ska inte ljuga och påstå att det var helt problemfritt men generellt sett var det inte så stora problem för min del. Jag hamnade i en idrottsklass och indokrinerades snabbt i det, idrottande alltså. Jag började spela fotboll väldigt tidigt eftersom det var det alla gjorde. Sen lite senare började jag med brottning på eget initiativ. Brottningen började jag mest för att jag själv tyckte att det verkade kul och jag var starkare än de flesta i klassen.
Så jag var en riktig sportkille under unga år. Genom fotbollen fick jag uppleva vad det innebar att vara en del av ett lag och den där gemenskapen som ofta uppstår. Jag tror inte att jag hade alla grundförutsättningar för att bli en bra fotbollsspelare. Men jag var snabb, stark och gav aldrig upp. Och det kom man faktiskt väldigt långt på. Jag tyckte att det var kul att spela fotboll men jag tror att det nog aldrig riktigt var min grej. Men jag var väldigt inne i det när jag höll på med det.
Brottningen var en helt annan sak. Då hade man inget lag med sig och man var helt ensam mot sin motståndare. Men där hade jag fler förutsättningar med mig. Jag fick höra någon gång att jag redan i grunden var en bra brottare. Jag var snabb, stark och jag "tänkte" brottning. Så även fast jag jag var helt beroende av mig själv och inte kunde få hjälp av någon annan på brottningsmattan så nådde jag större framgångar där än vad jag någonsin gjorde på fotbollsplanen. Men även fast man är bra på något så behöver det inte betyda att man alltid kommer vilja hålla på med det. Den här bilden är tagen ifrån den första riktigt stora tävlingen som jag vann. Bilden är finalen och jag har precis kopplat det grepp som sen gjorde att jag vann. Det var ett fotograf från en tidning som tog kortet så jag kom även med i tidningen vilket jag tyckte var fantastiskt stort.
Som jag redan har antytt så tog min brottarkarriär så småningom slut. När jag gick på högstadiet så la jag av med allt vad idrott hette. Jag tappade helt enkelt intresset för fotboll. Sen pallade jag inte med brottningen. Även fast jag precis hade börjat få framgångar så beslutade jag mig för att sluta. Jag tyckte inte att det var utvecklande mer på träningarna och jag var så fruktansvärt nervös inför varje tävling. Jag hade så höga krav på mig själv och mådde riktigt dåligt inför varje tävling. Kvällen före en tävling var det värsta och jag minns att jag till och med hade problem att äta, och då berodde det inte bara på att jag skulle hålla en viss vikt till tävlingen. Så samma år som jag vann Norrlandsmästerskapen så slutade jag med brottning.
Det fanns nämligen annat som jag ville göra än ägna min tid åt idrott. Men det var ett tufft beslut att sluta med brottning. Jag brukar tänka på det än idag, vad som hade hänt om jag hade fortsatt att träna. Då kanske jag hade blivit någon liksom. Men samtidigt mådde jag så dåligt av det och bytte det mot något som jag tyckte var roligare. När jag gav upp idrotten försvann ju den grupptillhörigheten men jag hade redan hittat en ny.
Vi var nänmligen ett gäng killar på högstadiet som spelade ett datorspel som heter Baldur's Gate. Det var så det började och det ledde till att vi började spela rollspel tillsammans. Så på högstadiet när våra klasskompisar antingen idrottade eller hängde på stan, då satt vi i Erik Malmströms källare och spelade rollspel. Men vi var inget sånt där klassiskt nördgäng som man ser på TV. Vi var mer ett nördgäng med attityd. Sen var vi ju alltid i ett stort gäng också. Och det var det jag övergav idrotten för. En annan rolig sak som inträffade i samband med att jag slutade med idrott var att jag plötsligt började få bättre betyg, även fast jag inte var så speciellt intresserad av skolan. Det är förresten jag som är längst upp till vänster på bilden om ni inte skulle känna igen mig.Jag var inte så speciellt intresserad av skolan på högstadiet och jag brydde mig inte så mycket i framtiden heller. Något som jag idag inte alls kan förstå. I slutet av högstadiet var det ju dags att välja ett gymnasieprogram vilket jag inte alls var intresserad av. Jag kommer ihåg att vi hade sånna där dagar då man fick besöka de olika gymnasieskolorna för att se vad man gjorde på de olika programmen. Men det var jag inte heller så intresserad av. Jag resonerade så att om jag gick på visningen på hotell och restaurang så kanske jag kunde få tag på lite mat.
Så därför skrev jag upp mig på den visningen. Jag kom visserligen på andra tankar men det var inte för att jag själv kom till insikt. Jag hade nämligen en bra klassföreståndare och SO-lärare i Carina Setterholm. Hon tog ett litet snack med mig där hon förklarade att hon tyckte att jag var en kille som var teoretiskt lagd och att det var något sånt jag borde välja till gymnasiet. Sen pekade hon på de resultat jag hade i hennes ämnen och att de tydde på att jag borde läsa något samhällsorienterat. Så efter det sökte jag till Samhällsvetenskapligaprogrammet och hamnade på Hammargymnasiet. Något som jag inte alls ångrar idag.När jag började på gymnasiet var jag mer ambitiös när det gällde skolan. Jag hade även fått längre hår och lyssnade väldigt mycket på hårdrock. Så ni kan ju ana hur illa jag passade in i den samklass som jag hamnade i. Jag fick även höra att det var någon tjej som till och med var rädd för mig när jag kom in i klassrummet första gången. En annan kille var helt övertygad om att jag hade kommit fel. Men så var det inte. Jag hade kommit rätt, helt rätt. Genom att jag valde att gå Samhällsvetenskapliga programmet så kom jag inte bara på en annan utbildning än killarna i det gamla rollspelgänget.
Jag hamnade dessutom på en helt annan skola. Så jag hade ingen tydlig umgängeskrets som jag kunde falla tillbaka på. Och i den nya miljö som jag då hamnat i hade jag både annorlunda intressen och såg annorlunda ut. Jag tillhörde ingen grupp men det var heller ingen grupp som tog avstånd från mig. Jag kunde sitta och hänga med vilka jag ville och ingen ifrågasatte det. Något som jag trivdes ganska bra med. 
Under min gymnasietid så tillhörde jag som sagt ingen grupp människor riktigt. Men det var väldigt många som katergoriserade mig som en av "estetarna". Jag gick ju inte något av de estetiska programmen men jag kände ju många som gjorde det. Så i och med att jag hade en grund som rollspelare och såg ut som och umgicks med estetare som dessutom var lajvare var nästa steg i rollspelets värld väldigt naturligt. Jag började alltså med levande rollspel, eller lajv som det heter bland de aktiva. Allt som allt var jag bara på ett fåtal lajv men jag hade kul på dem. Den här bilden är tagen under mitt andra lajv, Spegelns Väktare, där vi spelade mörkeralvsklanen Valariaz. Det är jag som är högst upp till höger. Det var för övrigt bara på grund av den rollen som jag tonade mitt hår svart.
När jag tog studenten var det väntat. Många som tog studenten samtidigt som mig pratade om att "det kom så plötlsigt". Men det tyckte inte jag. Jag hade arbetat mig fram emot den dagen under tre år. Även fast jag tyckte att gymnasiet var en ganska kul tid så var det något som jag var glad att vara klar med. Men jag hade ingen riktig inspiration om vad jag skulle ta mig till efter studenten när jag gick på gymnasiet. Jag var mer koncentrerad på vad jag gjorde för stunden och jag kom därigenom att ta studenten med hyfsade betyg men utan någon vision av min framtid.
Så tio dagar efter studenten rykte jag in i det militära. Vilket var ett resultat av att jag inte bluffade på något vis när jag mönstrade. Visserligen brann jag inte för att göra lumpen. Jag åkte bara till mönstringen och gjorde det de sa åt mig att göra. Det ledde i sin tur till att inskrivningsförrättaren ville ha mig som en kompanibefälselev på pansar i Boden. Men eftersom jag inte kunde tänka mig att vara 15 månader i Boden protesterade jag mot det. Problemet efter det var att det inte fanns så mycket att välja på eftersom jag fyller år i december och fick mönstra väldigt sent. Slutligen efter många byten och krångel både under mönstringen och efter att jag ryckt in så hamnade jag ändå på pansar i Boden där jag var i 10 månader.
Jag var på pansarskyttekompaniet vilket innebar att vårat kompani bestod av stridsfordon, det är sånt fordon som är till vänster på bilden. Jag var alltså i ett helt kompani med såna fordon men jag fräste runt i en bandvagn, det är en sån som är till höger på bilden. Efter de två första veckorna rakade jag av håret eftersom det inte alls var mysigt med långt hår ute i fält. DET VAR NÅGOT VÄLDIGT STORT FÖR MIG. Men något som kändes rätt att göra. Efter allt krångel som var en stor del av mina första steg inom försvarsmakten blev jag slutligen förare/signalist/nbc-ansvarig, vilket i praktiken innebar att jag kunde få göra alla möjliga sysslor. Men för det mesta så körde jag bara bandvagnen. På plutonbilden som är tagen under den sista veckan under GSU:n är det jag som är i den bakre raden, näst längst ut till höger.
Lumpen var en tid som jag inte alls trivdes med, även fast många verkar tro att jag gjorde det. Men jag gjorde det jag skulle göra och jag var ju inte dålig på det jag gjorde. Den stora anledningen till att jag INTE tyckte att det var helt fel att göra lumpen var att jag inte hade någon annan plan. Jag visste inte vad jag ville göra med livet och lumpen skulle erbjuda någon form av trygghet medan jag kunde fundera på det ett tag till. Jag trodde att jag kunde hitta någon inspiration till vad jag ville göra med livet under min tid i lumpen. Men under min lumpentid fick jag inte alls någon djupare insikt om vad jag borde gör med livet. Där fokuserade jag bara på vad jag skulle göra för stunden. Man hade inte tid med så mycket annat. Och när man fick lite tid över så drömde man sig bort långt bort, till någon trevligare plats. Det tror jag faktiskt att jag gör på bilden till höger. Jag tycker den bilden fångar mitt engagemang för det militära på ett bra sätt: Långt bort i tankarna, trött och sårig i ansiktet efter att ha landat med det på asfalten under skyddsvaktutbildningen. Men lumpen hade sin charm ändå under vissa tillfällen. För jag var ju inte en dålig soldat och när man gjorde något bra var det lite kul. Men jag var ändå väldigt glad när jag muckade och jag var klar.Jag fick jobb som sanerare fem dagar efter muck. Det var ett enkelt men väldigt skitigt jobb. När jag då började jobba så tänkte jag att jag skulle göra det ett tag, då skulle jag ju kunna stoppa undan pengar och komma på vad jag ville göra med mitt liv också. Problemet var bara det att jag tröttnade på jobbet. Samtidigt som motivationen för jobbet började försvinna fick jag hem ett brev ifrån VHS där det stod att jag blivit antagen till några utbildningar jag hade sökt.
Grejen var den att när jag sökte mina utbildningar var jag inställd på att jag inte skulle plugga utan att jag skulle jobba. Så jag la inte ner så mycket tanke på vad det var jag sökte. Jag var lite inne på juridik och stod som reserv på affärsjuridiska programmet i Linköping, en reservplats som inte alls var långt bak och jag hade kommit in om jag hade behållit den fick jag se sen. Men jag visste ju egentligen inte vad det innebar att plugga juridik och jag var inte alls säker på om det var det jag ville göra. Längre ner på listan hade jag kommit in på Pol mag i Umeå, trodde jag. Då bestämde jag mig för att testa det istället. Så jag tackade ja. Sen fick jag hem ett brev där jag välkomnades till Samhällsvetarprogrammet i Umeå! Jag hade alltså blandat ihop ordningen på mina ansökningar. Men jag tänkte att jag lika gärna kunde testa samhällsvetarprogrammet lika väl som Pol mag, så jag gjorde det.Så jag drog norrut i landet igen. Jag hamnade i Umeå och började läsa samhällvetarprogrammet. När jag anlände i Umeå var det en helt ny stad. Det jag visste om Umeå var att det var en stad där invånarna skulle ha bra uppkopplingsmöjligheter, många björkar och ett bra damfotbollslag. Så här i efterhand så kan jag intyga att i alla fall en av de vetskaperna stämde.
I och med att jag var helt ny i Umeå, visste väldigt lite om staden, hade ingen erfarenhet av studier på högre nivåer och inte kände en enda människa så kände jag mig ganska vilsen. Det blev väldigt fort väldigt tydligt att det var helt ologiskt för mig att flytta till Umeå. När jag väl började plugga och kom in i det så försvann dock vilsenheten. Jag hade dessutom lovat mig att jag skulle leva ett otroligt hälsosamt liv i Umeå. Det enda jag tänkte göra var att plugga, skapa hälsosamma rutiner och träna. Plugget kom ju lite av sig själv, jag var ju tvungen att plugga när jag väl var här liksom. De hälsosamma rutinerna kom att flyta ihop med träningen. För träna gjorde jag verkligen när jag flyttade upp hit. Jag tog kontakt med brottarklubben i stan och var fast besluten på att jag skulle ta igen de 6 år långa uppehållet jag hade haft.
Så jag kom att träna brottning 4 gånger i veckan under den första terminen. Sen hade jag vissa sporadiska löparpass utöver det också. Det var väldigt tungt och jag hade både spysmak och blodsmak i munnen under nästan varje träning. Men även fast jag gjorde mitt bästa blev det tydligt att jag alltid skulle få känna av det allt för långa uppehållet. Så på brottarmatten i Umeå har jag mest åkt på stryk.Min andra termin i Umeå lyckades jag få ett extrajobb som processrengörare på Volvo där jag jobbade vissa helger och nätter. Det var väldigt bra för mig i och med att jag inte tar något studielån utan bara lever på bidragsdelen från CSN. Så för att sammanfatta mitt första år i Umeå tror jag att det blir ungefär som jag nu har skrivit. Jag kom upp och var förvirrad men när jag väl kom i det så flöt det på bra. Jag började känna mig hemma och skapade mina rutiner. Jag rörde mig mellan universitetet, brottarträningar och Volvo. Jag lärde mig nya saker, fick nya vänner och kände befrielsen och självständigheten
som kommer när man flyttar ut från sin familj helt och hållet på allvar. När jag väl kommit igång med mitt liv i Umeå kom jag sen aldrig att ifrågasätta eller ångra det. Sen när första året var slut så åkte jag ner till Sandviken där jag fick ett sommarjobb på ett kontor för första gången i mitt liv. Jag kom att jobba som intygsadministratör på Sandvik under hela sommaren. Sen var det tillbaka upp till Umeå igen när sommaren var slut för att fortsätta studierna.När jag då kom upp till Umeå igen valde jag att inrikta mina studier mot media och kommunikation. Det gjorde jag genom att fylla ut hela mitt andra år med kurser inom ämnet. Det som hände då var att jag kom in i ett nytt gäng med sköna människor som jag trivdes bra med. Men det visade sig även vara ett så pass intressant ämne så det kändes som att jag hade hittat hem i studiernas värld. Under mitt andra år kom jag att finna mig mer hemmastadd i Umeå. Fördelningen av min tid kom att se lite annorlunda ut också. Jag började jobba extra mer och träna mindre.
Sen strax innan mitt företag förlorade kontraktet jobbade jag väldigt mycket, för att sen när kontraktet var förlorat inte kunna jobba alls. Genom att jag hade prioterat jobbet hade jag kommit bort ifrån träningen och sen när jobbet tog slut så var det en lång väg tillbaka till träningen. En väg som jag aldrig riktigt började ta mig fram på. Mer som hände under mitt andra år i Umeå var att min korridor som jag bodde i kom att få nya förstärkningar. Nya människor som jag trivdes gott med. Så mitt andra år i Umeå kom att vara bra på många fronter och jag trivdes jättebra under det.Jag förstår att det kan verka som att jag inte levt studentlivet fullt ut. Men det var också så jag tänkte när jag flyttade upp till Umeå. Jag skulle vara ordentlig och strukturerad. Det är bara det att ju mer tiden har gått så har jag mer och mer kommit in i studentlivet. Så jag är inte så oskyldig som det verkar. Det har blivit en del fest också under mina år här.
Just nu är jag inne på mitt tredje år i Umeå. Till sommaren 2008 (nästa sommar) kommer jag ha en Fil kand i media och kommunikation och då ska jag bryta nya marker. Vad som händer efter min examen vet jag inte. Men om saker blir som jag vill kommer jag tågluffa lite i Europa och sen resa iväg till Bolvia. Det jag dock har lärt mig är att saker aldrig blir riktigt som man har tänkt sig. Så vi får se hur det blir. Jag tar saker som de kommer för det finns inget annat sätt att ta dem. Så det kommer att vara först senare det blir klart var jag går åt för håll och sätter när mina fötter och kan börja på nästa kapitel.
